Att vara en känslomänniska, en högkänslig sådan. Det kan innebära känsloöversvämning, såväl av lycka men också av krampaktig ledsamhet. Känslor som hotar kväva en och som oavsett logiskt tänkande och alla rationella råd i världen inte släpper taget. Hjärtsnörp. Den känslan. Jag är oftast glad, ser möjligheter och ljust på saker och ting. Finner små glädjeämnen i det vardagsnära. Det där ledsamma kommer faktiskt inte över mig så där vansinnigt ofta. Men jag minns känslan när jag växte upp. Innan jag hittade den där grundtryggheten som sa att jag faktiskt dög, precis som jag är. Det dröjde ganska länge. Långt upp i åren. Jag var ofta sprudlande glad och full av liv utanpå. Men om man skulle ha skrapat lite på ytan så hittade man en som sökte sammanhang och inte riktigt kände sig bekväm i sitt eget skal. Hur kom detta "djupa" upp. Bara sådär. De där stora känslorna. Allt på en och samma gång. Oförmågan att värja sig. Jag sväljer och sväljer. Och till slut går det inte mer. De måste ut. Skriva lite, och lite till. Fånga känslan och sätta ord på den. Så. Andas in och andas ut. Det hjälpte faktist lite. Egentligen tänkte jag bara uppdatera här och säga att Portfolion är uppdaterad. Det var ett sant söndagsnöje, när jag till sist tog tag i det. Och faktiskt blir jag glad när jag ser uppdateringarna och bilderna från de senaste jobben avlösa varandra. Den där tacksamheten över att ha hittat ett sätt att uttrycka känslan och få göra det tillsammans med härliga personer som man verkligen tycker om. Det ger energi och feelgood. Och så tänker jag att vi ska komma ihåg att visa att vi bryr oss om varandra. Att tala om att vi inte är ensamma när de där ledsamma känslorna hotar att kväva en. Det betyder så mycket. I flödet bilder från för Tangent GC och Sachajuan tillsammans med fotograf Sara Medina Lind
