The other day. Dagar när luften går ur en. Mitt i farten. Vaknade upp till en gråmulen dag, dag 2. Det är ju INGENTING jämfört med den här hösten/vinterns tidigare skede. Men nu hade jag vant mig - att bäras upp av glittrande vinterljus. Av knoppande vårkvistar - som precis blommat över. Jag håller högt tempo - full fart. Och gör det under en lång tid. Slår inte av på farten. Energin flödar, jag bockar av mina listor. Nöjd, tillfredsställd med min prestation. Så glimtar det till, ett ögonblick av eftertanke. Just det. Det var ju inte det här som var målet. Att rusa fram. Det var ju den där tiden för reflektion och eftertanken som jag sökte. Men när den infinner sig, då kommer besvikelsen. Insikten att jag så lätt spårar ur. Från mitt tänkta spår, bilden av hur det ska vara. Vem jag vill vara. Av bara farten. Precis så. Så. Jag vet. Det är inte ljuset, inte vårkvistarna. Eller avsaknaden av desamma. Det är förmågan att njuta i nuet. Att uppskatta det som är. Det är hela poängen. Målet. Och återigen. Att inte vara så förbaskat sträng mot sig själv. En liten knuff på axeln, mot rätt riktning. Och påminna sig själv. Om njutet. Promenaden som fyller lungorna med ny luft. Även om solen inte värmer på nosen... Påminner mig själv om det idag. Andas. Det är bra med eftertanke. Och det är helt naturligt att det är jobbigt. Att stanna upp. Lite självkärlek. En onsdag. KRAM
