Ni vet den där känslan när man åker någonstans med högt ställda förväntningar. Och är lite orolig för att man ska bli besviken. Att världen liksom inte ska leva upp till drömmen. Jag försöker alltid ta ner mina visioner för att undvika att få drömmar krossade, men det fungerar ju förstås bara på ytan. Därinne finns ju drömmen kvar. Sen är jag ganska bra på att njuta. Att uppskatta det stora i det lilla. Så ibland vet jag inte om allt runt omkring mig är storslaget och alldeles underbart eller om det bara är jag som går omkring med hjärtformade ögon. Men det spelar ju ingen roll, det innebär ju inte att upplevelsen blir desto mindre. Och den här semestern passade mig så fint. Drömmen om Toscana, olivträden och stillsamma dagar. Drömmigt kvällsljus. Ljuset, värmen, dofterna, smaken, underbara vyer. Och olivträden. Jag nämnde tidigare ett drömboende här på Borgo Giusto - det här lilla huset med det finaste lilla olivträd precis intill uteplatsen som badar i kvällssol. Charmigt så det förslår.
