Tillsammans. Så självklart. Det gör det så svårt att förstå. Svårt att förstå hur något som känns så självklart inte är det. Omöjligt att sätta sig in i att vara utsatt, kränkt och orättvist behandlad. Ja, att man t o m riskerar sitt liv. För att man är född den man är. Att alla föds med lika värde. Att det självklara inte är självklart. Och att jag absolut inte förstår. Inte är i närheten av att förstå hur det känns. Hur det är. Det är tid att lyssna. Att sätta sig in. Och helt självklart att stå upp. Jag tror att vi är många som står handfallna, med den där känslan att man inte gör tillräckligt. Inte har förstånd och insikt i hur man på bästa sätt kan utföra en äkta solidarisk handling. Att posta en svar ruta, det är enkelt. Men nu är tid att lyssna. Men också att prata. Med varandra. Med barnen. Gå på djupet. Allas vårat ansvar. Att inte låta den där svarta rutan passera utan eftertanke. Post BlackoutTuesday Thoughts. Beautiful image by photographer Paola Kudacki
