Ett av mina pågående jobb är ett stilkoncept för ett privat hem. Förutsättningen är Compact living och temat - mitt favorittema. Naturligt och avskalat enkelt. Det bästa receptet för att lyckas med ett trivsamt hem på liten yta för övrigt. Att endast omge sig med det väsentliga och värdera varenda detalj som kommer in över tröskeln. Stiltemat är på inget sätt nytt, men det känns så aktuellt i allra högsta grad. Längtan efter att kunna stanna upp. Att uppskatta det vi har och inte hetsas av ständiga ha-begär. Lugnet som uppstår när vi känner oss tillfreds. Färdiga med uppgiften och nöjda där vi är. Maria Soxbo lyfter resonemanget med en intressant vinkel i det här inlägget. ..."Jag övar mig på att känna mig nöjd. På att trivas, känna ett lugn i att inte ständigt behöva vara på väg någon annanstans. På att gräva där jag står, och våga tänka tanken på att jag kanske faktiskt är framme?" Ja, är det så att det anses lite "fult" och amibitionslöst att vara nöjd? Att vi ständigt ska tråna efter nytt, och prestera mera? Är det våra egna inre drömmar vi strävar efter att uppfylla eller kanske en upplevd förväntan från vår omgivning? Jag upplever ändå en uppenbar förändring i sammanhanget. Hur fokus allt tydligare flyttas från ytlig lyx och flärd till ett mer medvetet lågmält och sansat sammanhang. Ett inre lugn. Och jag tror definitivt att det är det "nya svarta" - det tillstånd vi kommer se upp till och tråna efter framåt. Nöjdheten. Här kommer en repost av ett gammalt moodboard och favoritcitat: Moodboard, posted back in 2017. Same theme.
