Det där med att våga drömma. Att inte fastna i det som känns tryggt inom räckhåll. Jag är ganska dålig på det. Att lägga ribban högt. Jag nöjer mig lätt. Eller, alltså, allt är väl relativt förstås. Men just det där att lägga ribban på en uppnåelig nivå. Det är tryggt och man landar mjukt. Men man lyfter heller inte riktigt. Är ni med på hur jag tänker? Sitter med ett förtvivlat Hemmet utbud och försöker envist hitta inspirationen. Slipar om ett golv i tanken, tar bort väggskåp i köket och putsar upp en vägg, byter beslag. Specialbeställer en jättestor spegel som döljer fula installationer i hallen. Ja, lite så försöker jag lyfta objekten till en för mig godtagbar nivå. Det ligger ju ändå nära skogen. Det är viktigt. Barnen får plats. Och hunden kan se ut genom låga fönster. Så håller jag på. Men om jag ska vara riktigt ärlig. Så är det här, i den här bilden jag vill flytta in. Jag behöver inte mycket mer. Inte alls. Ett pyttelitet kök bara. Jag blir superminimalist. Lätt. Over and out. From the Daydreamer on the nightshift... Inspo from Isle of Bute via Est Living, designer Hollie Bowden in co lab with architect McGinlay Bell. Photographer Genevieve Lutkin
