Ljus och lager av textur Att uppskatta och ha förmågan att njuta av det vackra i det vardagsnära. Jag tror att det är en av mina allra bästa egenskaper, något som gör mig till en lyckligare människa. Vi är många som har den förmågan, men jag ser också att den många gånger underskattas och framhålls som trivial. Konstigt. För detta. Att bli smått hög på ljuset, njutningen av skrynkliga lakan i morgonljus, ljusspel över älskad vattenkokare som tjänar en varenda dag. Det där att uppskatta det vi har. Så självklart på något vis och kanske svårt för en del? Det är en förmåga vi har - men också ett mindset. En plan som går i lås. Vackra vardagliga trotjänare. Gårdagens jobbstök i morgonljus. Fint så. Glädjen när vi väljer varje detalj med omsorg och får uppskatta dem, dag ut och dag in. Termosmuggen. Planen är att bara omge sig med ting som faktiskt betyder något, noga utvalda för att passa din hand, din estetik, din vardag. Och ditt mindset att påminna sig om allt det där som bara är helt naturligt, ett mjukt sinne istället för ett hårt. Är det svårt? Vissa dagar med trilska tonåringar och oändliga konflikter. Ja, energinivån tryter, den mjuka sinnesstämningen lika så. Men då tänker jag på alternativet? Om jag hade vaknat upp utan att uppskatta det där fina runt omkring mig, hur dystert hade det varit då? Att välja sin känsla. Jag älskar "min väg till jobbet". Disiga mornar, frostiga fällt i motljus. Lika mycket som jag älskar att slippa åka den varje dag, att undvika bilen när jag kan jobba mer hemifrån. Men när jag åker, då njuter jag. Allt går någonstans att vända till det bättre. Ett mindre motigt mindset. Visst?
