Jag öppnar året med ett blogginlägg som jag skrev för månader sen. Men som jag kände lite ånger inför att publicera. Den där ytligheten. Men jag publicerar det nu. Något som ska bli mitt näst sista inlägg på den här bloggen. Kanske någon som känner igen sig. Eller så är det en del av terapin. Att skriva av sig... Gott Nytt år på er alla fina! Det här inlägget. Ett inlägg skrivet för drygt 2 år sedan, som jag lika gärna skulle kunnat skriva IDAG. Samma känsla. Men också en stark längtan efter uttrycket som kommer inifrån mig. Bilden ovan är från mitt förra kök, med min älskade Bulthaup blandare som jag förhandlade till mig i bodelningen när jag flyttade. Som jag sedan lämnade när jag sålde. /ånger/. En pryl, bland många andra. Bara en pryl, men ändå. En detalj som skänkte ett slags lugn, en känsla av fullkomlighet. Ni som redan fått nog av ytligheten kan sluta läsa här! Här. En annan pryl. Som uppfyller samma krav. Min. Men inte bara det. Utvald av mig. Fullkomlig. Sori Yanagi - pure love. Här. Mitt "nya" hem. Ljuset, läget, de härliga rymden och en hel radda med jag. Men ändå inte jag. Och så Attefallshuset. Mitt lilla kryp-in. Allt som oftast i huller-om-buller-oordning med rekvisita i osorterade högar mellan fotograferingar och inredningar... Men ganska mycket jag. Känslan. Avslappnat. Rofyllt. Lugn. Lite suddigt i kanterna, som när man kisar för att försöka tänka bort saker som skaver och ger en dålig energi. Morgonljuset. Vårt hem. Så vansinnigt fint på så många vis. Men med kompromisser som skaver. Allra helst den här tiden. När man måstat "flytta in". In från trädgården och sommarens känsla av frihet. Kommer inte riktigt till ro. Saknar fullkomligheten. Jaget i hemmet. Det sitter i väggarna. Den liggande panelen som inte är jag. Den där panelen som ger hemmet en egen karaktär, fint och ombonat. Men som inte är jag. Panelen som hindrar mig från färgsättning och egna infall. Jag drömmer om släta, putsade ytor, som på skivan som står där lutad mot väggen. Och om min gamla köksblandare. Den skulle göra det perfekt. Ytligheten. Också något som skaver. Att inte kunna låta det vara. Slappna av och sluta kisa irriterat mot ofullkomligheter. Det riktigt gnager i mig av dåligt samvete, jag vill hellre vara en välvillig och tillfreds typ. Men icke-jag-saker skaver likväl. Hur gör man? På gott och ont vet jag att det finns några till som jag. Som passionerat driver ytliga frågor och förhandlar till förbannelse om val av lampor eller ett bestick med sina ofta ganska envisa respektive som vägrar ge med sig. (ofta av väldigt sunda skäl - ja, jag vet) Vi, ni som jag - är ytliga (ganska jobbiga och självuppfyllda) typer som hakar upp sig på detaljer. Känner du igen dig? (eller är du den stackars tålmodiga, överkörda respektiven) Hur gör ni? Terapi? Eller ger ni helt enkelt inte upp och ändrar de sista "små detaljerna" till slut....? Jag bara undrar?
